Vi har avlivat vår hund

Efter en attack förra året blev vår hund aldrig bra igen, och förra veckan konstaterade veterinären att han hade för ont för att leva ett drägligt liv.

Innan barnen kom till världen bestämde jag och min fru (dåvarande sambo) oss för att vi skulle testa att skaffa en hund först. När hennes föräldrar la ut en annons för att para sin hund fick de napp ganska snart, och i den kullen fanns vår lilla kille.

Våren 2009 blev vi till slut husse och matte. Två år med hund gick sedan ganska snabbt, och innan vi visste ordet av kom vår första dotter. Sedan dess har vi fyllt på med ytterligare tre barn, men hunden (och ansvaret det medförde) har alltid varit grundpelaren för familjen.

Attackerad av annan hund

Våren 2017 attackerades han av en aggressiv hund under en promenad ute vid "hundöarna" på Drottningsholms slott i Stockholm — tyvärr så pass illa att ena frambenet behövde opereras och han behövde sys på lite andra ställen.

Efter attacken började han sakta men säkert halta märkbart på det benet som han blev biten i, och när han till slut började halta oftare och oftare tog vi honom till veterinären för en kontroll.

Veterinärbesök

Hos veterinären slog man fast att leden tagit för mycket stryk efter attacken och att det skulle vara svårt att stärka upp den igen. Tassen står inte längre rakt framåt utan vänder sig utåt från kroppen, vilket sliter ytterligare när han går.

För att få bukt med ledvärken fick han inledningsvis kortisoninjektioner rakt in i leden, tillsammans med smärtstillande tabletter att ta till maten. Inte fullt så starka, men han blev märkbart bättre och har under hela 2018 ätit dessa.

Sista tiden

Sedan kom oktober, då han började halta allt oftare igen. Trots kortisoninjektioner och smärtstillande kunde han knappt gå. Han orkade inte röra sig så länge och stannade upp under längre promenader. Till slut bar vi honom på promenaderna, så att han fick följa med oss ut i skogen ändå.

Men så besökte vi veterinären för — vad vi trodde — en rutinkontroll. Där fick vi dock höra att hans leder nu har slitits ner så mycket att det inte går att göra något mer för honom. Han har inte orkat lyfta tassarna tillräckligt, vilket gjort att han släpat dem sidledes i marken och nu fått sår. Normalt sett kan man behandla detta med "skor" för hundarna, men inte med hans leder efter attacken.

Där och då fick vi beskedet att vi, inom två veckor, måste avliva honom. Vi fick ett narkotikaklassat preparat för hans smärta, så att han inte kände smärta alls, och passade på att spendera lite extra tid med honom fram till avlivningen.

Avlivningen

På morgonen innan avlivningen orkade han inte gå, trots de starkaste smärtstillande. Jag bar honom därför fram till veterinären. Väl inne fick vi komma in i ett rum med tända ljus, filtar och kuddar. Vi satte oss med honom på golvet och väntade på att han skulle bli lugn. Sedan kom sjuksköterskan till oss, som förklarade vad som skulle ske.

Först fick han en lugnande spruta i nacken, som gjorde att han blev dåsig och sömnig. Efter att först ha blivit lite orolig när han fick sprutan och sedan började känna sig "groggy" lugnade han ner sig och kom och la sig ner hos oss.

Därefter rakades ena tassen för att sätta en kanyl. Där fick han sen narkosmedlet — samma som skulle användas för avlivningen — men bara en liten dos. Denna gjorde att han somnade in, men fortfarande var kvar hos oss.

När vi sedan kände oss redo (hur gör man någonsin det?) gav vi beskedet att hon fick ge resten av medlet. Detta blir en överdos, vilket gör att hjärtat stannar.

Där och då försvann vår lilla kille från världen. Vårt första lilla liv vi tog hand om, och starten på vår familj. Nu var det bara vi kvar.

Livet framöver

Vad som tog knäcken på mig, vilket jag egentligen inte hade förväntat mig, var att han var så himla glad in i det sista och att det kändes så otroligt fel att avliva honom. Han viftade på svansen och försökte göra oss glada när han fått sin lugnande spruta.

Det var så otroligt hjärtekrossande.

Min fru och jag är överens att livet just nu — med fyra små barn och allt vad det innebär — räcker och blir över. Det blir ingen ny hund än på ett tag; dels för att man aldrig ska ersätta ett husdjur med ett annat utan låta sorgearbetet ta sin tid, och dels för att vi inte kan ge ett husdjur den uppmärksamhet som krävs för att det ska vara ett bra liv.

Kanske är det dags igen i framtiden, när investeringarna gjort sitt och vi har slutat arbeta. På ett sätt vill jag aldrig mer vara med om det här, och det är ju ofta det som är problemet med husdjur — man överlever dem nästan alltid.


Kommentarer

Inga kommentarer ännu.

Lämna en kommentar

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Fält markerade med * är obligatoriska.